Jag har växt!

Jag har växt!

Inte på längden och inte på bredden... okej, lite på bredden då om jag ska vara ärlig. Men jag har växt i mig själv!

Nu i början av oktober så är det ett år sedan som mitt förhållande med min föredetta sambo tog slut. Med honom så lärde jag mig tycka om att vara social. Före honom så höll jag mig mest för mig själv. Gömde mig när jag såg folk jag kände på stan, ville helst vara hemma på helgerna. Kom på någon lam ursäkt varför jag inte kunde vara med på olika saker. Jag var helt enkelt en enstöring. Jag tyckte om att vara hemma själv. Det var inget jag mådde dåligt över.

Mitt ex lärde mig att uppskatta värdet i att ha folk runt omkring sig. Under tiden vi var tillsammans så var det alltid folk hos oss. Hela tiden. Jämt. Och jag tyckte om det till en början. Allt eftersom tiden gick blev jag mer och mer bortprioriterad. Saker eller personer som var roligare att vara med än mig dök upp hela tiden. Jag ville verkligen inte hålla tillbaka någon, så jag sa snällt "det spelar ingen roll, far och gör det du vill".

Jag krympte.

Från att ha fått ett uppsving i självförtroendet så började det dala sakta med säkert. Jag orkade inte hela tiden göra mig till för att vara rolig. Jag kände mig som skit när jag märkte att han började stanna hemma av medlidande för att jag inte kunde hitta på något som i hans ögon var lika roligt som det han ville göra. Jag ville inte prata så mycket eftersom att jag trodde att det jag sa inte skulle vara tillräckligt intressant, roligt eller eftertänksamt. Det jag sa var ju tvungen att vara träffsäkert och slående för att jag skulle bli sedd och om jag hade tur prioriterad först.

Det fungerade inte eftersom att jag inte ville dämpa honom i det han ville göra, och han kanske kände att han inte ville lämna mig hemma och göra något annat. Känslorna tog slut och fanns inte längre, inte som de var i början. Så har jag fattat det i alla fall.

Nu ett år senare så står jag faktiskt på egna ben. Jag kanske inte har någon ny kille, men för första gången är det för att jag verkligen har känt efter vad jag vill ha. Jag har, utan att försöka få mig att framstå som kaxig, haft jättetrevliga killar som har tyckt om mig, men det har inte känts riktigt rätt. Förut tog jag det som fanns tillgängligt. Bara några dagar mellan förhållandena. Visst, det känns förjävligt att vara ensammen ibland, men samtidigt så är jag inte med någon som jag inte vill ha till 100% som det kanske varit innan i många fall.

Jag hann gå miljö och hälsoskydd ett år (under tiden med mitt ex) utan att våga säga något på föreläsningarna. Varför ska jag säga något?!.. det kan ju vara ointressant, dumt eller korkat.. nu ett år senare så säger jag det jag tycker, även om en del kan tycka att det låter konstigt. Jag skiter i det. Jag har växt! Jag vågar spela ut mer på redovisningar, jag törs säga emot om jag tycker att något är fel.

Även socialt har jag börjat våga säga mer. Mer som betyder något. Om jag tycker att någon är knepig i en situation så försöker jag säga det. Hur ska den andra annars veta att jag tycker det. Om man inte gör det resulterar det bara i skitsnack bakom någon annans rygg senare.

Anledningen till att jag skriver det här just nu är att idag på föreläsningen så var det en helt annan atmosfär i klassrummet. Vi gjorde forumspel (typ teater) och jag kände mig verkligen avslappnad och allting bara slog mig. Så började jag tänka efter hur länge sen det var som jag var "Johans Lisa". Det var ju passande nog ca ett år sedan. Nu är jag faktiskt "bara" Lisa, och det känns sjukt mycket bättre att kunna vara en egen person, inte vara en person genom någon annan.

Jag har mycket att tacka Johan för. Utan honom skulle jag inte ha den sociala kompetens jag har idag, samtidigt som jag nu fått jobba för att bli en egen människa. Ibörjan kändes det som att jag inte skulle klara mig som singel, men nu efter ett år så känns det som att jag ändå skulle klara ett till utan problem. Bring it on, och skulle det komma någon längs vägen så är det en bonus!