Jag tycker att det är fel att ta en förstörd hund från ett annat land, ta med den hit och tro att det kommer att trivas här för att vi tycker att vi har det bra. Det kanske inte är det bästa för hunden. Är det inte bättre att försöka hjälpa dem på plats?!
Sen om man väl tar in en hund i det här landet så kan man inte vara säker på att alla papper stämmer på hunden. Den kan ha sjukdomar och parasiter som inte finns i Sverige (än) som det står att den är vacinerad mot. Det fuskas en massa med sånna papper har jag hört. Jag är ingen expert på just dessa papper men skulle jag inte vara 100% säker på att hunden var frisk skulle jag inte ta hem den!
Jag vet ett par som adopterade en hund för ett tag sen, men han är rädd för långa män och enligt någon hundpsykolog skulle det ta över ett år att rehabilitera, så de ska lämna tillbaka honom för omplacering. Vad tänker man med när man rycker en hund från dess naturliga miljö, sätter in den i ett helt annat perspektiv och inte är beredd att ge den ett år då?! Jag blir så arg över att man inte tänker över sånna där beslut bättre. Ska man ge sig in på en gatuhund så måste man ju räkna med att det mest troligt behövs enomra mängder stöd och träning för att kunna få den att leva ett normalt liv som vi lever i Sverige.
Visst, det finns solskenshistorier och jag glädjs med de som har fått det att fungera, men flertalet omplaceringar lyckas faktiskt inte. Det blir en hund i ett system där den skickas runt till olika familjer hela tiden utan att kunna känna sig trygg någonstans och det är ta mig fan inte värdigt någon hund, från gatan eller ej!
Fritz kan vara hanhundsaggresiv och reserverad mot killar.... ska jag lämna bort honom då också?! Jag har gett honom 2 år och han har blivit bättre men är fortfarande inte riktigt "bra", men det finns inte i min värld att jag skulle omplacera honom!! Jag har tagit på mig det här ansvaret, då ska jag fan i mig lösa problemen runt omkring också!
Nu kanske jag har upprört folk, men det här är vad jag tycker och därför skulle jag aldrig ta en hund från tex, Rumänien eller Spanien. Som jag också säger, det finns solskenshistorier, men jag blir mest bara arg på de som inte tar ansvaret över bagaget som hunden har med sig. Jag känner även en tjej som tagit en hund från Spanien som var sjukligt rädd för människor, men fungerar fint nu, men det är för att hon gett den just tid, kärlek och träning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tanken är ju i grunden mycket god!
Sedan kan man ju diskutera hur bra det blir i praktiken. Var och en får göra det man tycker att man kan stå för helt enkelt.
/Marita
Antagligen låter det väl hemskt romantiskt att "rädda" en gatuhund... Av någon anledning är det ju inte ett dugg romantiskt att ta hand om en omplaceringshund i Sverige från t ex Hundstallet. Det finns mängder och åter mängder med hundar i vårt eget land som behöver ett nytt hem och kärlek så varför importera en? Gatuhundarna upplever nog inte ens sitt liv som ett dugg hemskt tror jag. De lider av diverse sjukdomar och skaderisken är ju skyhög, men samtidigt lever de väldigt naturliga liv med massor av naturlig stimulans i födosök och sociala kontakter med varandra. Jag är inte ett dugg säker på att de själva tycker bättre om att bo i lägenhet, gå i koppel och inte få använda hjärnan en bråkdel så mycket som innan...
Jag skänker gärna pengar till organisationer som vaccinerar, kastrerar och undervisar i hemlanden, men aldrig att jag skulle ta hit en gatuhund. Däremot skulle jag absolut kunna tänka mig att ta hand om en svensk omplacering som haft det kasst!
Den oseriösa biten med pappersfusk och smittorisker är ju så trist att det är sorgligt....
Men visst, samtidigt förstår jag att folk faller för de ledsna ögonen och bedjande texterna i annonserna för dessa hundar. Men nä, jag är inte för det.
Skicka en kommentar